# Närhet och tröst Author: CelsiusT Jag sitter nu och läser lite om det här med anknytningsteorier och närhet. Vissa saker ser jag som självklarheter medan andra saker vet jag inte hur jag vill tackla. Så tänkte att vi kanske kan bolla lite idéer och tankar här? Tex som det här med att låta andra trösta. Tror säkert att svärmor kommer vilja trösta och min spontana tanke är att hur ska barnet bli tröstat av en människa det inte känner? Vi träffar dom kanske en gång i månaden, så det är inte så ofta. Samtidigt tänker jag att om jag ska kunna få avlastning så är det ju bra om svärmor kan trösta, vet att hon kommer vilja hjälpa till att avlasta och jag tror säkert det hade varit skönt. Men då måste man dels lita på att hon faktiskt kommer att trösta och ge närhet när barnet är ledset (hon anser att det är bra med självständighet). Men även om jag får henne till att förstå hur vi vill ha det så måste ju även liten bäbis faktiskt bli tröstad av den trösten. Hur tidigt kan man låta svärmor trösta? ## Comment 1 Author: JossanH Jag tycker sånt där är så oerhört svårt att svara på. Det hänger mycket på vad barnet är för individ och med sina individuella behov. Hör hemma så har vi ett barn som sällan gråter och är ledset. Så var det redan från början och är alltså ett barn som har krävt väldigt lite tröst, och framförallt av andra förutom mig och hennes pappa. För oss hade det varit onödig tid att grunna över sådana saker då sånt kommer naturligt tycker jag. Är barnet ledset och endast vill bli tröstat av dig så är det ju så det är. Då tröstar man ju inte barnet om man ger över det till någon annan. Är du inte närvarande kanske svärmor går jättebra att bli tröstad med. Sen tror jag att de flesta mjuknar inför barnbarn än sina egna barn. Även om du har en svärmor som tycker att barn kan ligga och skrika så har jag svårt att tro att hon skulle låta sitt barnbarn göra det. Jag har iaf märkt en markant skillnad gällande sådana saker. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Det där är något ni måste bestämma er för och känna er bekväma med. Jag har en mamma och en svärmor som ganska tidigt kommer få vara barnvakt och det känner jag mig super trygg med. De har en barnsyn som är väldigt lik min så jag är som sagt inte alls oroad och vill gärna att vårt barn fort anknyter till dem, speciellt svärmor då hon kommer hjälpa till en massa. ## Comment 3 Author: CelsiusT #1 Klart att jag inte sitter med min bäbis och lämnar bort hen när hen börjar gråta. Men jag tänker på den aspekten att barnet hålls av svärmor eller ligger på golvet när svärmor är här. Att hon då är den som försöker att trösta, men min instinkt är att barnet ska tröstas av någon som innebär tryggheten. Och i början är det ju vi som är tryggheten. Vill liksom inte lämna ifrån mig barnet. Men samtidigt är det ju praktiskt om man kan låta någon annan ta avlastning ibland. Att svärmor kan ta en promenad tex. Men är då rädd att hon kommer att låta barnet skrika. Min mamma var lika dan när min syster fick barn, men hon har börjat fatta nu. Men min svärmor tycker det är jättekonstigt att man ska ta upp barnet när det skriker. Och hon anklagar sambons kusin som fått barn för att dom tar upp barnet direkt. Känner att vi är på så helt olika plan där. Svärmor menar att barnen blir självständiga. Men jag menar att alla hennes barn har svårt för att hitta sina känslor och än svårare att dela med sig av dom. Och jag menar att det är sådant som blir resultat av att man låter barnet ligga och skrika.  #2 Ja, det är därför jag funderar över det. Hur andra har gjort och hur det har fungerat för andra. Och hur andra ser på det. ## Comment 4 Author: smurfan-13 För mig var det självklart att jag tröstar min lilla bebis! Han var väldigt bunden till mig de första månaderna & att någon annan skulle kunna trösta då var inte att tänka på. Med åldern och man såg tydligt när han började känna igen andra människor i sitt liv o skapa relation m dem, så fick han ju starkare band m sina far o morföräldrar & då kunde även de erbjuda tröst. Har väldigt bra svärföräldrar som är riktigt duktiga på att känna av hans behov, så m dem känner jga mig helt trygg (sonens farfar jobbar m utredningar av barn m diagnoser). Kände jag mig det minsta osäker skulle jag lyssna på den magkänslan, tills det kändes mer tryggt (vilket oftast kommer m barnets ålder, då barnet själv är väldigt tydligt bara man är lyhörd på det) ## Comment 5 Author: CelsiusT #4 Låter ungefär så som jag känner. Men tog ni då hela lasset själva? Eller kunde ni få avlastning någon gång i början? Eller var ni (någon av mamma/pappa) med barnet 24/7 första tiden? ## Comment 6 Author: smurfan-13 Vi var m barnet 24/7 första tiden ja. Självklart kunde han sitta/vara m någon annan en stund, men vi fanns alltid i närheten om han skulle vilja tillbaks. När vi hittade hans sovrutin m vagnen, så kunde andra ta o gå ut m honom i vagnen (då vi ju visste att han sov i den vid de tillfällena). Men ja annars var han m oss konstant. För mig var det är självklarhet! Får se hur jag känner m barn nr två som kommer i april. Ibland får jag en våg av "panik" som sveper över mig när jag tänker på att bli sådär låst igen. Tur nog är det ju en väldigt begränsad o kort period av ens liv, men ack så viktig för de små. ## Comment 7 Author: CelsiusT #6 Det är ju det, viktigt för dom små. Men jag vet inte hur jag kommer klara av det. Men kanske fungerar så länge jag och sambon kan turas om, vi får väl se hur det fungerar. Jag kanske inte ens vill lämna bort barnet sen. Men känner ganska stor press också från svärmor att hon ska få passa barnet. Men vi får väl se, det kanske löser sig... ## Comment 8 Author: [Borttaget] hon kan väl passa bebisen när han är större? Du är hens mamma och du bestämmer/vet vad som är det bästa för er. ## Comment 9 Author: smurfan-13 #6 skit i vad svärmor vill o tycker! Det är erat barn och ni måste lyssna på vad ni själva känner är bäst för er o ert barn! Det är JOBBIGT att vara så låst, men som sagt, tiden är begränsad och det dröjer inte så länge innan man kan få lite mer andrum. Min son ammade minst en gång i timmen under flera månader, så det var aldrig aktuellt att göra nåt nån längre stund utan honom för mig. När jag höll på att bryta ihop för jag kände mig så fastlåst tog jag några timmar för mig själv m shopping (då sambon var m sonen) & sen längtade jag tillbaks för mkt för att vilja vara i från honom på flera veckor igen ;) Sen så är det viktigt att komma ihåg att man inte heller är en bra förälder om man inte mår bra i situationen, så behöver du o sambon komma bort en stund så kan det helt klart vara värt stunden då bebis får vara m barnvakt även om det kanske inte alltid är helt optimalt ur bebisens synvinkel just då. ## Comment 10 Author: CelsiusT #9 Det är nog lite med tankar ur ditt sista stycke som gör mig orolig för detta. Har svårt att se att jag klarar av 24/7 med barnet och ändå vara en bra mamma. Men kanske funkar om jag och sambon klarar av att bytas av. Och man kan ju mjölka ur och ge med flaska tillfälligt om det behövs. Men det kanske räcker med nån timmes andrum emellanåt. Vi får som sagt se.... ## Comment 11 Author: [Borttaget] Vi har redan diskuterat att ge varandra avlastning fast vi båda är hemma. Det var sambon som tog upp det till diskussion. Just att man kan  låta den andra vara ifred i ett rum ensam och kanske bara titta på teve. Sen att den som känner att den behöver den där timmen ensam faktiskt säger det och inte bara kämpar på. ## Comment 12 Author: smurfan-13 #10 Det är ju så olika hur man känner och innan man varit där så är det väldigt svårt att säkert veta hur man kommer ta det. Viktigast är att du är ärlig mot dig själv och din sambo! och barnet så klart! Bebisen vet om du inte mår bra och något är fel (tex att du behöver mer utrymme/andrum/paus) och mår inte bra av det heller. Ta hand om dig själv, be om den avlastning du behöver och se till att verkligen FINNAS där för ditt barn när ni är tillsammans. Sambon kommer ju bli en lika stor trygghet som du om han får ta en lika stor del av ansvaret. Mat är inte allt och det finns ju många som löser det som så att pappan är m barnet konstant bortsett från när det vill amma. Bara pappan är uppmärksam på tidiga amningssignaler så är ju det aldrig ett problem för barnet. :) och min son ammade max 5 min åt gången, så amningen behöver inte vara så påfrestande även om det är ofta då.