# När barn nummer två kommer. Author: Ketang Äldsta dottern är nu 4½år och förra veckan föddes yngsta dottern. Veckan som gått har varit både mysig och turbulent. Äldsta dottern är så stolt och glad i sin lillasyster. Men hon kräver så enormt mycket uppmärksamhet nu. Vi försöker ge henne mer tid och uppmärksamhet än tidigare, men hon nöjer sig inte med något just nu. Hon bråkar och gör saker för att provocera oss hela tiden. Mormor och morfar/farmor och farfar har varit här och hon är dum och ska slåss. Lyssnar inte alls på vad någon säger till henne oavsett om man ber vänligt eller säger till på skarpen. Detta leder ju till att vi är osams väldigt mycket och jag mår så fruktansvärt dåligt av detta! Jag orkar inte med mer bråk, jag vill inte bråka med henne, jag vill inte höja rösten i närheten av bebis osv. Jag vill ha trygga och glada barn!  Jag och min man försöker stötta varandra och lugna varandra framförallt. Påminna varandra om att ta det lugnt och inte brusa upp osv. Men det börjar bli väldigt jobbigt nu. Är det någon som har något bra råd att ge oss? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Låt din dotter få hanteta omställningen på sitt sätt. Att hon beter sig illa är inget som gör hennr otrygg utan det kan vara hennes sätt att hantera detta. Ju bättre ni kan tillfredsställa hennes behov, desto snabbare kommer hon att lugna ner sig. Men förvänta er inte att det går över en natt utan gör ert bästa och ge det lite tid. Om ni vill kan hon ju få åka med pappa o handla o få en uppgift och en roll igenom dey. Hon måste känna att hon har en viktig plats i familjen också, och det kommer hon att göra med tiden. Försök att inte bli arg i onödan, resonera hellre och fråga varför hon är arg och vad hon vill att ni gör för henne. Och se till att själva ta intiativ att involvera henne i saker så att hon inte alltid måste ta plats själv. Det går över ska du se. Detär jättebra att mormor o morfar är hos er, men tänk på att det är viktigt för henne att få bekräftelse och närhet av ER. Bättre att lillasyster är i mormors famn isf. Jag hadebåda barnen i famnrn samtidigt. Satt mkt ner i soffan o maken fick serva. Tror det är viktigt att aldrig stöta bort barnet, hellre då avleda. Men lillebror hade inget emot att ha sällskap hos mamma. Glöm inte att prata OM storasyater mkt med varandra, såsom ni gör om lillasyster. Att hon också blir omnämnd och viktig. Och samma gäller när man tar kort osv. ## Comment 2 Author: deeremf Får snart en liten en till min styvson, min flickvän säger det att vi måste involvera 2 åringen (som kommer vara 3 när barnet kommer) så han inte känner sig glömd och utanför.  Kan det vara något liknande som händer er? ## Comment 3 Author: Ketang Vi försöker som sagt att involvera henne så mycket vi bara kan. Men det är svårt att göra det när hon retas, slåss och gör saker på ren jävulskap. Igår när hon och jag satt i soffan och hade lite fredagsmys tillsammans så gick hon och skulle väcka lillasyster rätt som det var. Och hon vet att hon inte får vara på lillasyster när hon sover. Hon skrattar bara när man säger till henne och tar till en attityd som driver mig till vansinne. "Ta mig om du kan" eller "försök stoppa mig då" osv. Går jag mot henne för att lyfta bort henne från lillasyster i det läget så kan hon i lite panik kasta något på lillasyster bara för att hon ska göra något hon vet att hon inte får innan jag får tag i henne. Går jag INTE dit så kan hon ställa sig och ruska i sängen eller skrika VAKNA till lillasyster bara för att få en reaktion från mig. Blir jag arg så skrattar hon först. Sen blir hon ledsen :-/ Nu ligger min man i magsjuka så jag har ju fått ta båda barnen i natt. Och äldsta dottern kan inte somna ensam så jag la mig med båda barnen i vår säng. Men hon kunde inte låta bli lillasyster så tillslut vart jag så arg att jag lyfte in henne på sitt rum och sa att hon får sova ensam om hon inte slutar med dumheterna. Då blev hon jätte ledsen givetvis och jag känner mig som den sämsta mamman i världen. Men jag kan ju inte bara ignorera henne när hon är på bebisen så... Men jag vet verkligen inte hur jag ska få henne att lyssna på vad jag säger. Jag frågar henne ibland när vi är sams, varför hon inte lyssnar på vad vi säger och hon svarar att hon inte vet. Och det verkar verkligen som om hon inte vet varför hon gör som hon gör. ## Comment 4 Author: Ketang Dubbel post. ## Comment 5 Author: smurfan-13 Oj vad jobbigt det låter, för er alla. I min öron (eller vad JAG läser i texten) så tycker jag det verkar som att hon söker uppmärksamhet. Även negativ uppmärksamhet är uppmärksamhet och oftast är den tyvärr mycket lättare att få än om man gör något bra. :/ Vad händer om du istället för att förbjuda henne att närma sig lillassyster när bebin sover säger något i stil m "Tror du lillasyster har bajsat? Skall vi lukta i blöjan?" och sen närmar dig bebis tillsammans m storasyster, nosar försiktigt i rumpan och så kan ni tillsammans konstatera att "Nä inge bajs där". Sen kanske du kan erbjuda att du o storasyster skall pyssla i håret på varandra eller något annat ni två tycker är mysigt att göra tillsammans? Min son höll på på samma vis m hundarna en period. Visserligen är han mkt mindre, så det är lättare för en annan att acceptera att han inte riktigt förstår allt, men det enda som hjälpte var när vi bytte taktik helt från att förbjuda till att följa m honom o bjuda in till aktiviteter tillsammans m honom o hundarna. Från att han slängde leksaker på dem o slogs så började han pussa, klappa o mysa med dem. Att skratta/le åt någon när man får skäll är en osäkerhetssignal, så att hon gör det innan hon sen blir ledsen är inte alls konstigt. Däremot kan det upplevas som väldigt provocerande för en annan, men försök komma ihåg att det är ett sätt för en individ att m kroppsspråket ber en att vara snäll. Hoppas ni snart hittar balans där alla mår bra. ## Comment 6 Author: Ketang #5 Tack snälla för råden. Det med att kolla blöjan var smart! Så långt har jag inte tänkt. ## Comment 7 Author: smurfan-13 #6 så lite så. :) Det är så lätt att missa det enkla när man är mitt uppe i något jobbigt. Hoppas det snart känns lättare för er! ## Comment 8 Author: [Borttaget] Vår dotter har sin säng intill vår. Vi sover hela familjen i samma rum så att ingen är ensam, utanför eller orolig. Sonen sover i vår säng och dottern är alltid (!) välkommen att göra det också om hon vaknar på natten, trots att hennes säng står i fotändan. Vi tar alltid initiativ att hon ska somna om i sin men vill hon sova hos oss får hon det. Jag tror att det är viktigt att aldrig stöta bort ett barn om man inte måste. Men självklart förstår jag ditt dilemma. Om du haft hennes säng i ert sovrum kunde du ha sagt att hon fick sova mer er i er säng om hon låter lillasyster vara, och om inte så fick hon lägga sig i sin säng. Jag känner igen det där med att när man försöker hindra dom från att göra ngt dumt så blir det nästan maniskt att dom ska lyckas. Min dotter brukade kasta lillebrors napp bakom soffan. Inte när han hade den utan när hon kom över den bara. Och om jag bad om att få den kunde hon skicka in den bakom nåt istället. Ren jävulskap kan tyckas men det handlar nog om ngt helt annat. Bekräftelsebehov kanske, men också tror jag ett försök att få kontroll på tillvaron. Man ska inte ta det som ett kvitto på att man är en dålig förälder för jag tror att såna här beteenden kan komma ändå, men försvinner med tiden barnet hittar tillvaron igen. Jag har försökt att vara tydlig (utan att bli arg) med vad konsekvensen blir och varför, om hon gör ngt hon inte får. Samt vilket beteende jag uppskattar. Och avleda som smurfan skrev. Visa förtroende för barnet. Men som sagt, jag hade undvikit att stöta bort det äldre barnet, att lämna det ensamt i sitt rum tex. Min dotter kan få sätta sig i sitt rum om hon skriker och väsnas pga ilska men jag talar varje gång om för henne att hon får komma ut igen när hon slutar skrika - och när hon gör det får hon alltid vara hos mig, bli kramad och pussad och tröstad. Ett barn behöver veta att det alltid kan få tröst när det är ledset, även om ledsamheten startade med en dumhet. Vi måste alltid förlåta och trösta och finnas där. Min dotter vill nuförtiden ofta bli "tröstad" trots att hon inte är ledsen. Bara att få komma upp i knäet och bli lite kramad och klappad på kinden. Och det är också viktigt för henne att jag säger förlåt och försonas med henne efter en konflikt eller om jag varit orättvis - för det är man ibland som förälder! Man kanske höjer rösten och skriker, trots att man inte får skrika på varandra. Då måste man säga förlåt, trots att man är vuxen.