Behöver lite hjälp, börjar känna mig maktlös. Utan att det nånsin inneburit något större problem har jag väl alltid fattat att vår äldsta son inte riktigt är som alla andra och när han började skolan blev problemen allt tydligare. Var och varannan dag var jag sambon tvungna åka till skolan av olika anledningar. Ofta hade han blivit ledsen eller arg över något och rymt. Utbrotten hemma blir allt fler och värre, känns hemskt att säga det men känns ibland nästan som en demon tar över min lilla ängels tankar. Trots sin unga ålder kan han bli helt okontaktbar och bara skrika att han vill dö, blir såklart orolig både för hoans egen del men också vad det har för påverkan på hans syskon då han dessutom är äldst. Skolan han går på saknar resurser att hjälpa, han har en elevassistent med sig vilket iaf medfört att jag och sambon inte behöver åka till skolan så ofta. Men han klarar fortfarande inte av att vara i klassrummet med sina klasskamrater. Köerna på bup är oandliga, samtal efter samtal, efter nästan 2 år har han fortfarande inte kommit längre än att han får samtal med en kurator. När han väl utreds och dom ger honom en adhd diagnoa, vad händer då? Vill man ge sin son adhd-mediciner? Det är amfetaminliknande preparat man använder så man undrar såklart hur det kommer påverka hjärnana och kroppens utveckling på någon som är så pass ung. Är också rädd för vad det kommer göra med honom socialt om man förflyttar honom till en resursskola medd andra med samma problem, helst av allt vill han ju bara vara med sina jämnåriga "normala" kompisar. Finns fortfarande sammanhang där han funkar otroligt bra, t ex hockeyn, där syns inte alls do problem han visar upp i andra sammanhang. Känner mig förvirrad över vad som är bäst för honom och otroligt förtvivlad över att skolan och psykiatrin inte kan ge honom den hjälp och stöd han behöver. Har någon liknande erfarenheter eller tankar ni vill dela med er av?