Allmänt

Vad innebär nära föräldraskap?

2019-10-07 12:52 #0 av: Thistle

Hej!

Jag är ny här på Nära föräldraskap men har varit medlem på iFokus ganska länge. Jag tycker att den här sajten verkar spännande eftersom jag precis har fått barn, han blev tre månader den 1 oktober.

Jag funderar lite på det här med nära föräldraskap och jag hoppas att det inte finns någon liknande tråd redan. Vad står nära föräldraskap i kontrast emot?

Jag har redan märkt att de finns de som ifrågasätter hur jag är som förälder. Jag har inte jättemånga kring mig som har barn i samma ålder men de jag känner har kommenterat på att mitt barn är ganska beroende av mig. Jag tror att det har att göra med att jag alltid tar upp honom när han skriker och att han får vara i famnen så mycket han vill, han får bröstet så ofta han vill och han får även somna vid bröstet. Jag tycker det är dumt att han ska tröstas av någon han inte känner om han skriker även om den personen tror sig kunna trösta då jag vet att en främmande person oftast gör situationen värre.

Jag har läst en del om att just amning i samband med att barnet ska gå och lägga sig kan skapa problem i framtiden men jag tror att det är något barnet kommer att växa ur och jag vill inte vägra honom den tryggheten det innebär att somna vid bröstet. För mig är det självklart att vara så nära mitt barn som möjligt i alla fall nu i början och att vi allt eftersom ser hur vår relation utvecklas. Men jag förstår att det kanske inte är så för alla föräldrar och inte heller för alla barn. Alla har ju olika behov av närhet. Hur tänker ni kring detta? Och har ni fått kommentarer kring ert föräldraskap just i relation till hur mycket närhet ni ger ert/era barn?

Anmäl
2019-10-07 13:26 #1 av: Kyllan56

Absolut inget fel med det. Om du tittar på naturfolk, så bär de sina koltungar och låter dem amma när de vill. Det är väl självklart att en tre månades baby är helt beroende av dig, Det är precis som det ska vara. Han hade inte klarat sig en dag utan dig.  Försök och inte bry dig om omgivningen, utan följ din modersinstinkt

När ett barn skriker i den åldern är det något som är fel eller känns obehagligt. Att man då tar upp ett barn gör att det barnet kommer känna tillit till dig.  

Min dotter blev mycket självständig och inte bortskämd, jag ammad henne när hon ville ha. Tog up henne när hon skrek. Hon har idag två barn som  hon gör likadant med och de är trygga. Femåringen har precis börja sova i egen säng och det går jättebra. Ettåringen ligger kvar. Ett tag låg alla i samma säng.

All lycka med din lille kille!

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

Anmäl
2019-10-07 13:45 #2 av: Anne.K

Ditt barn är ju litet. Klart barnet då ska få närhet. Strunt i vad omgivningen säger och följ din egna instinkt till hur du vill hantera ditt barn. 

Min dotter var ihop växt med mig i princip när hon var bebis. Jag ammade henne dag som natt. Plockade upp henne direkt hon var ledsen etc. Idag är hon 7 år och är en väldigt trygg och framåt tjej som vågar ta för sig och som sover i sitt egna rum sedan några år tillbaka och har en vilja av stål haha. 

Så oroa dig inte över vad andra säger. Att man är mycket med dom när de är bebisar/små kommer inte göra dom bortskämda. Utan jag personligen ser att barnen blir mer trygga och självständiga. I varje fall blev min dotter det. Sedan är ju alla barn individer så alla blir ju inte lika. 

När min dotter var bebis så fick jag också höra att jag skämmer bort henne när jag lyfter upp henne för minsta pip. Men jag är glad att jag stod på mig. 

 Föredetta: Registrerad uppfödare av Gerbiler: Myomorpha - Gerbiluppfödning

Anmäl
2019-10-07 14:04 #3 av: Sindri

Begreppet Nära föräldraskap fanns inte då mina barn var små. Men jag gjorde precis som du, fanns alltid där, tog upp, vaggade, tröstade.
Min dotter hade ett oerhört behov av närhet sitt första halvår - jag vet egentligen inte varför. Det åt mig lite, men idag är jag glad att jag orkade. Min tanke var att det är inte jag som skall gå ifrån barnen, de skall själva bestämma när de vågar gå ifrån mig.
Alla fyra barn (som nu är vuxna) har alltid varit så härligt självständiga. Som små barn var de aldrig klängiga och ängsliga, vi kunde gå på stora kalas med massor med folk och de hittade alltid på något själva, medan andra barn ville sitta i knä på föräldrarna eller ville att de skulle gå med dem och leka. De har inte världens största självförtroende, men är trygga i  sig själva, kärleksfulla, och inte beroende av andra människor.

Anmäl
2019-10-09 12:11 #4 av: Thistle

Det är skönt att höra att ni har samma inställning som jag. Det känns faktiskt lite tråkigt att man som förälder ska få råd och åsikter om sitt föräldraskap utan att man har bett om det. Jag tycker att det jag gör kring mitt barn känns naturligt och bra. Det är när andra kommer med välmenande men oönskade kommentarer som jag börjar ifrågasätta om det jag gör är rätt. Det irriterar mig eftersom det ju finns många sätt att göra saker på när det gäller barnuppfostran och det finns inget facit då alla barn är olika.

Anmäl
2019-10-09 17:18 #5 av: Sindri

Det är bara att lugnt deklarera att du gör det du tycker är bäst för ditt barn. Ingen kan ju säga emot det.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.