Trots är ju till för att barnet ska lära sig var gränserna går och hur det sociala umgänget ska fungera. Och trotset finns ju i flera åldrar. Småbarns- och tonårstrots.

Fast vad som anses vara trots kan te sig olika för olika personer. 

Jag har sett vissa som aldrig säger till barnen när dem gör fel eller hur man skall bete sig, vilket barnet som regel lider av senare. Andra har varit stenhårda mot sina barn, fysiskt och mentalt. Minsta uppror blir allvarligt bestraffat, vilket också resulterar i en olycklig vuxen. Sen finns det periodarna, som ibland bryr sig om att sätta gränser. Barnet kan ena stunden få prata respektlöst när den är arg utan att något händer, för att sedan nästa gång bli örfilad.. Vilket säger sig själv inte ger någon lycklig vuxen individ.

Trots handlar om föräldrars oförmåga att anpassa sig efter sitt barns utveckling, vilket leder till trotsiga föräldrar i barnets syn ;)

Jag tror inte på TROTS, däremot att barnet går igenom mer eller mindre jobbiga perioder i sitt liv. Har en tvååring hemma som är i typisk trotsålder & även beteendemässigt skulle många säga att han är just i trots. Men han trotsar ingenting! Däremot så missförstår vi varandra en massa, han vill göra saker själv på sitt sätt, vi vill hjälpa då vi ser att det inte kommer funka, men han behöver få göra allt själv o behöver få den tiden han behöver för det… osv osv…

Jag försöker komma ihåg hur det var när man var tonåring själv. Hur man stundtals kunde känna sig helt sjukt ledsen, ensam, upprörd, arg utan att ibland själv förstå varför. Hur man försökte klura i sin plats i livet och hur jobbigt det var. Tror lite att det som klassas som 2årstrots upplevs på ungefär samma sätt & man hjälper inte sitt barn genom att sätta en "trots-stämpel" på det då.

I många kulturer finns inte begreppet trotsålder alls. Jag tror inte att det är för att barnen inte går igenom jobbiga perioder, utan för att vuxna helt enkelt inte ser det som trots, utan som en naturlig del av ett barns uppväxt för att bli en självständig trygg varelse.

#2 Där sa du något intressant. Av flera jag träffat som kommer från sydeuropa är trots inget separat fenomen utan bara en del av att vara barn. Uttrycket "barnsligt påfund" förekommer snarare än trots. 

Fast bara för att man kallar motstånd och friktion "trots" betyder inte det att man inte kan hantera det på ett bra sätt. 

Fast var går gränsen? Hur långt ska man gå för att "förstå" sitt barn? När blir det så att man försöker skräddarsy världen för en individ istället för att lära den att anpassa sig till andra? Barn testar ju gränser hela tiden och undersöker allt. Hur diplomatisk ska man vara?

Jag tror visst att det finns barn med trotsålder och att det är en del av deras utveckling. Mycket kan säkert bottna i miss på kommunikation men samtidigt kan jag bli otroligt irriterad på föräldrar som låter barnen få all sin vilja igenom bara för att de lite sätter emot och då falerar hela vardagen.

#4 Jag förstår inte varför det måste vara antingen eller. Bara för att man inte ger stämpeln trots på sitt barn så är man en förälder som ger vika och lägger hela sin vardag i barnets händer?

Kan det inte vara så som #2 skriver, att barnet håller på att utvecklas och det händer en massa i barnets huvud och kropp och att föräldrar sätter orimliga gränser och regler som inte fungerar att hålla sig inom när hjärna och kropp säger en sak och föräldrarna struntar i den utveckling som pågår och bara bryter. Och varför måste det innebära att föräldrarna ger vika om man istället låter bli att ställa dom kraven på barnet från första början? Finns så många sätt att kommunicera med ett barn och ibland kan det vara lättare att gå en annan väg, men jag har så otroligt svårt för att se det så svart eller vitt som många framställer det.

#5 självklart är inte världen svart eller vit och det finns många vägar men de föräldrarna jag menade är de vars barn bestämmer allt och där föräldrarna aldrig sätter ett krav.

#6 Jo jag förstår det. Men det lät lite som om det fanns antingen dom föräldrarna som aldrig ställer krav och därmed ger vika för allt barnet vill, eller dom som trots-stämplar sina barn.

Nog kan jag nog kalla vissa saker för trots. Jag har själv varit trotsig tonåring som tyckt tvärt emot emellanåt bara för att.. Ptja, trotsa antar jag ;) Vissa saker barn gör märken man är för att göra tvärt om mot vad mamma eller pappa sagt. Kanske födde ett NEJ en nyfikenhet hos barnet så att det var tvunget att testa/trotsa föräldern!? Jag ser nog perioder av "trots" som faser och lägger inte så himla stor vilt vid det. Jag faller tillbaka på när man brorson var liten och slog sin mamma och skrattade så han höll på att gå åt när mamman sa till honom. Han är idag en mycket empatisk (dock något trotsig;)) 14 åring som inte vill någon något ont :)

Jag tror på trots, faktum är att jag ser det nu, men jag tror också att det är nödvändigt för barnets utveckling.

Klart nu säger jag inte att alla barn är trotsiga och bråkar eller att de någonsin går in i trots, men jag tror det att barn som går igenom en stor förändring. T.ex en liten syster eller bror (flytt, skilda föräldrar osv osv osv) blir satt ur balans och blir mer trotsiga då de inte vet vad som är vad längre, uppmärksamhet blir skiftad och rutiner blir ändrade.

Tror också att det kan förekomma av att barn lär av andra barn så om det är någon på dagis som är trotsig kan det smitta av på andra barn.

Vår treåring har börjat svära och slå, något vi hade fått honom att sluta med intill han började på storbarns på dagis.

Då var det igång igen samt att han också började sätta sig emot oss mer.

Tror alla barn går igenom en trotsfas, är nog en nödvändig del av deras personliga utveckling. Herregud vad jobbigt det kan vara, vet av erfarenhet att det är lätt att ge vika i stunden och välja den enkla vägen men bästa är att alltid stå på sig. Det tjänar alla på i det långa loppet.