Jag skulle säga att beröm och belöningar hör till vårt sätt att utveckla viljan att göra saker. Beröm är jätteviktigt, som barn, som tonåring och som vuxen. Har du gjort något riktigt bra, något du är stolt över, så vill du att andra ska uppmärksamma det du gjort. Beröm hjälper också till att visa att ett agerande varit riktigt, att du tagit rätt beslut. Man måste inte muta sina barn till att göra saker, du kan istället slänga in lite belöningar vid olika tillfällen. Att berömma kan göra så att barnet blir motiverad. Jag har aldrig haft något belöningssystem men under min uppväxt har jag haft perioder då jag varit mer eller mindre självisk. Självisk och lat. Jag tror inte man kommer undan hur man än gör. Nu tänker jag mycket på andra människor och försöker agera så medmänskligt som möjligt i alla situationer. Man lär så länge man lever.

#1 jättebra skrivet!

Jag anser att belöningar är bra, och något som alltid kommer att följa med en i livet. Hur många skulle arbeta om de inte fick betalt för det?

Jag håller med!

Idag är jag mormor till en femårig söt tjej som jag känner är otroligt speedad av godis mutor och annat för att mamma /min dotter håller gå in i vägen av trötthet efter många år av dålig relation  till pappan.

Men tur nu hoppas det vänder.

Så mutor och beröm är helt olika saker i det här fallet.

Att ge kärlek som närvaro i vardagen och att få hjälpa till hemma redan som liten gör att man känner sig viktig utan att behöva få pengar eller godis i beröm, att få  tack och kram från mamma eller pappa är värt guld.

För många barn idag kan få både mobiler och läsplattor med mera och ändå känna sig väldigt ensam och osäker och osynlig i familjen.

Tycker som det har sagts högre upp att belöning är något man kan använda i vissa fall, min son är omtänksam, snäll och lydig klart som alla treåringar så kan han vara bockstyrig och oenig men då är det bara att vara tålmodig och berrätta för honnom varför det är viktigt att han exempelvis städar upp efter sig.

Belöningssystemet används i några fall som då han skulle få på sig glasögonen för första gången fick han en liten godisbit efter, han har aldrig bett om det igen, samma sak med hans ögonlapp.

Även med belöning har vi en pojk som inte ber om att få saker, i affären vid godisväggen är det bara att säga "nej det är inte lördag så du får vänta så ska vi se om vi hittar något gott till dig" Han är artig och frågar "kan jag få saft", han frågar också om att få gå från matbordet och tar i handen och säger "tack för mat"

Detta kommer av att repetera och inte belöning, så vi har tillämpat ett system med både belöning och repetition, vilket funkar helt utan problem.

Han sätter sig tillochmed i bilen helt själv och är så stolt när han får hjälpa till och självklart berömer vi honnom när han hjälper till även om det ibland är till mer bry men det vet ju inte han.

Jag tycker belöningar inte är något fel, men dom får inte komma så ofta så barnet blir fokuserad på belöningarna. Då kan det lätt få omvänd effekt. Jag tänker också som så att det är bra att fundera lite på i vilka situationer man väljer att belöna barnet. I vissa fall kan en belöning resultera i prestation och krav. Olika barn tar det på olika sätt, vissa blir lite lätt sporrade av belöningar medan andra får prestationsångest (som jag själv tex som kämpade med min prestationsångest redan från mycket liten, vi snackar 1-2 år gammal och fortfarande som vuxen jobbar med att hantera den).

Då kan jag däremot tycka att belöning i form av uppmärksamhet är bättre än belöning i form av "beröm". Uppmärksamhet kan vara tex att man faktiskt ser teckningen, tittar på den och pratar med barnet om den, låter barnet berätta men att man som vuxen inte lägger in en värdering i täckningen. Istället för att slänga ett öga på teckningen och säga "åh vad fin" och sedan fortsätta med det dom gör, vilket jag ser vuxna ofta göra. Eller uppmärksamhet i form av att låta barnet vara med och göra riktiga uppgifter, känna sig viktig och behjälplig.

Och har läst lite mer om detta och vill lägga till vidare till min kommentar. Jag har reflekterat över att det kanske är bättre att lägga belöning/beröm i barnets insats istället för i prestationen. Tex "vad fint du har kämpat med den här teckningen" istället för "vilken fin teckning du har gjort". Då hamnar mer fokus på att vilja kämpa och försöka istället för att lägga fokus på att få fram den finaste teckningen. Vilket också gör att barnet inte behöver känna sig dålig om ett annat barn får höra att hen har gjort en fin teckning (eller rättare sagt då, kämpat fint med sin teckning).

Jag kan inte tycka annat än att det blir lite konstlat.. "Vad fint du kämpat", betyder det att barnet gjorde något bra som ritade men att resultatet inte spelar någon roll= föräldern ser inte det som barnet åstadkommit och vill visa upp för föräldern? Jag tror att ju mer man tänker och korrigerar sig själv, desto mer konstlat och fel kan resultatet ändå bli. Jag säger att det bästa är att säga saker från hjärtat och uppmärksamma det som barnet vill visa upp eller prestationen i att göra något. Bara man menar det och inte lägger all fokus på att inte ge barnet prestationsångest för då kanske man missar en viktig del som barnet vill få bekräftat.

Det är bra att ge barnet uppmärksamhet och beröm för själva insatsen och inte alltid fokuera på att det blir fint eller vackert eller tufft. Redan på dagis kan man märka att vissa barn int vågar/vill prova på att t.ex. rita för att de är rädda att det blir fult. Blir så lätt en tävling om att allt ska vara perfekt. Jag tror inte att det blir konstlat eller tillgjort om man gör det från början. Men jag tror samtidigt att barn som har beröm och uppmuntran från sina föräldrar redan från början automatiskt blir såpass säkra i sig själva att de vågar prova fast det blir "fult". Jag har haft ett barn på dagis som fick guldstjärnor för varje natt han inte kissade i sängen. Det var föräldrarnas sätt att hanterade hans nattkissande(istället för att se bakomliggande orsker). Jag har även haft en mamma som hotade med att klippa sönder sin dotters prinsessklänning om inte dottern slutade med sitt utbrott. Lite skämmigt att stå där som mamma och klippa sönder en klänning för din under 4 åriga dotter…. Jag tror på konsekvenser men även på beröm. Barnet ska ha klart för sig att det blir en konsekvens av sitt handlande = du som förälder/vuxen måste varna och sen förklara varför det gick som det gick. Att muta tror jag inte ett dugg på.

#9 Jag var barnet som vågade rita för jag visste att det blev bra, hemma. Men när jag kom ut bland andra barn (tex dagis) så blev jag precis som du beskriver. Mitt engagemang att ens försöka försvann för jag hörde ju att andra barn gjorde det bättre. Den här prestationsångesten jobbar jag fortfarande mot. Skolan var riktigt tuff. Mina föräldrar stärkte mig mycket när jag var liten, men det blev fel, det blev prestation. Jag visste att jag var smart, duktig och fantastisk. Men när det plötsligt uppstod konkurrens så lades mitt fokus inte på att fortsätta vara bra och fortsätta prova utan på att bli bäst, i allt. Och när jag misslyckades rasade hela min värld och jag mådde (mår) väldigt dåligt.

Jag tror inte heller ett dugg på mutor.