Ja, vi flyttade till en liten ort med 100 invånare och jag insåg att jag vill kunna umgås med alla. För mig har det varit en bra lärdom att acceptera alla människor. Faktiskt har jag upptäckt att jag alltid har något gemensamt med människor, även om vi utåt sett verkar olika. Jag tycker att det är fascinerande att vi människor är så olika men ändå så lika! Att acceptera människors olikheter har lett till att jag inte stör mig på andra. Jag tänker att de är som de är, jag kan inte ändra på dem. Jag har insett att jag inte kan ändra på mina barn eller min sambo heller och det skapar en skön attityd hemma.

Jag skulle inte sluta umgås med folk bara för de har en annan åsikt än jag själv… Trångsynta människor liksom… Sen har man ju gränser XD men accepterar inte folk mig som jag är så behöver jag dom inte heller! Jag vill bara ha stöttande individer i min omgivning och det ska mina framtida barn också ha! :)

Det är just det där med bristande acceptans som legat bakom när jag valt att inte umgås mer med vissa.

Har blivit betraktad som ett UFO och mina dåvarande vänner var noga med att berätta att jag gjorde fel med mina barn. Så var det äckligt med tygblöjor.. Å jag bar för mycket och tröstade för fort..

Jag kände att de bara accepterade människor som gjorde som "alla andra" och i det tråget ligger inte jag