Vill inte kalla mig nära förälder… men tycker att mkt jag läst här stämmer in på mig och mina barn ( även om det är 13 år sen mina senaste föddes)

Jag tycker det är självklart att man är med sina barn och för sina barn.

Man behöver inte kalla sig något alls men sidan var tvungen att få ett namn

Bara att känna igen sig litegrann tycker jag gör att man passar fint här.

Tror jag blir medlemm här… intressant ämmne är det iaf…

#3 Trevligt!

Fast jag tänkte lite på överskriften. och nära förälder är väll inget man blir. det är något man redan är känner jag.

#5 Oftast är det nog så, att det känns naturligt att ta hand om sitt barn på det sättet.

För andra kanske det börjar traditionellt med spjälsäng osv men någonstans på vägen känns fel.

Redan under graviditeten kan man ju få höra mycket om hur man bäst tar hand om ett spädbarn. Jag tror många skapar en bild av hur det kommer bli som sedan inte stämmer överens med det man känner.

Har hört flera säga att de tror spädisar blir bortskämda av att bäras för mycket och att de skriker för att jäklas. När de sedan blev mammor själva ändrade de åsikt…

Ja ellerhur… som att ett späd barn skulle kunna ha den uppfattningen….

Däremot tror jag att många får svårt att låta sina barn bli stora…

missuppfatta mig inte, men många låter aldrig barnen få testa saker själv.. utan gör det åt dem för att det är enklast och det går i bara farten.. Då blir de lätt bortskämda…

#7 Absolut!

Det togs upp i en annan tråd här, om barnen inte blir FÖR bundna till föräldrarna.

Jag tänker att det är en helt annan sak och att behovet av att tex bli buret växer bort. Det gäller att hänga med i utvecklingen och se när de olika behoven förändras.

Det där med att hjälpa till tycker jag är intressant, många hjälper för att vara snälla, för att barnet ska slippa göra vissa saker. Det blir ju sååå fel! Barnen måste få testa, lyckas OCH misslyckas för att utvecklas till självständiga starka individer tänker jag.

Om man aldrig misslyckas vet man ju heller inte hur känslan är att lyckas…

#9 Precis! Så är det ju många som är hemskt rädda för att misslyckas, kan inte det bero på att de inte blivit vana vid det?

Att misslyckas och se att det inte är hela världen borde väl vara något bra?