Precis så är det här också, 7 och 9 åringen ryker ihop titt som tätt.

Vi tar isär och försöker hålla dem ifrån varandra när det blir för mycket "krig" dem emellan men de VILL ju vara på samma ställe.

Så här säger Jesper Juul om syskonbråk:

http://www.viforaldrar.se/faktabanken/jesper-juul/vi-orkar-inte-med-syskonbr/

Man får väl försöka trösta sig med att barnen lär sig efter 8-10 år

De är ju 8-10 år nu….Men tack för en bra

#2 De börjar ju inte träna direkt så det kanske kommer om ett par år… Förhoppningsvis

Nä dom lär sig inte….

Mina (13 år nu) fick börja på judo… för det var ju iaf så de "lekte" när de var tillsammans. Blev helt annorlunda när de skulle ha samma kroppskontakt med ett annat barn..

Men än i dag så bråkar de om allt… Men det är nog bara så det ska vara. Innerst inne så älskar de varandra.

Jag brukar försöka låta dem lösa sina konflikter själva, men när det blir lite för mkt får man ju sära på dem.

Det måste vara väldigt bra träning i konfliktlösning tycker jag. Syskonen kommer de ju inte undan utan konflikterna måste hanteras på något vis.

Skillnad om de blir osams med någon på skolan tex, då går det ju att undvika det barnet istället för att lösa konflikten.

#5 Ja man får bara påminna dem om att "nu får ni försöka lösa det här" och sen lyssnar man på en ganska rolig debatt… och lyckas de inte lösa så får man ju hjälpa… I de flesta fall så brukar det gå bra. Ibland går det mindre bra.

Det kan vara allt från vem som ska borsta tänderna först… eller vems tur det är att sitta vid datorn… eller något annat ganska oväsentligt…

Har märkt att konflikterna blir mindre om de är ifrån varandra lite. Ex så fick de gå i varsin grupp i skolan ( då de går i samma klass) Då hade det något att prata om när de kom hem och behövde inte bråka om allt..

Så ett tipps är ju att man som förälder särar på barnen, mamma kanske tar det ena barnet med sig och pappa är hemma med det andra eller något sådant. Då får de lite egen tid från varandra och uppskattar varandra mera när de är ihop. Har fungerat bra här iaf, och så får man spendera egen tid med ett barn itaget.

Har man tvillingar så uppskattas det jätte mkt men jag menar att det måste vara samma när man har syskon oxå..

#6 Så är det med våra med, har de mycket att berätta för varandra så glömmer de bort att bråka.

Förundras över deras förmåga att starta bråk om småsaker, helt otroligt att det kan bli sånt liv över något vi kan tycka är fullkomligt oviktigt! Som vilken plats man ska sitta på i bilen eller vid matbordet, struntsak, men för dem är det ju jätteviktigt…

Egentid med föräldrarna är nog viktigt av många orsaker så det ska vi jobba på. Blir inte så jätteofta men det är bara att ta sig i kragen

Ja det där med egen tid, gäller bara att de inte börjar bråka om det.

#8 Haha! Precis så är det ju. Min 7 åring är inne i en period där ALLT ska vara millimeter rättvist. Å hans upplevelse av orättvisan stämmer sällan med verkligheten.. Spelar de 30 min dator var så är det absolut så att storebror har spelat mest. *suck*

Skönt att höra att det är lika för andra.

Så är det för mina ungar med…

"Men jag har ju inte spelat något alls" Men i verkligheten är det minst en timme…

#10 Ofta man märker hur lika det är när man börjar prata om det Mycket ser ju bara vi föräldrar och utomstående kan tycka man har så lugna och "skötsamma" barn.. Skenet kan bedra

Sen är det väl så att den som tex spelar dator tycker tiden flyger iväg, det går ju fort när man har roligt! Medan tiden går väääääldigt sakta när man väntar på att syskonet ska spela klart.

Tur man har 18 år på sig att få de små liven flygfärdiga