Jag tror det beror på föräldrarnas attityd (även om den kan speglas i barnen). Om man till exempel bestämmer sig tidigt för att barnet tröstas enklare av ena föräldern så kommer det nog bli en självuppflyllande profetia även om underlaget för den ursprungliga bedömningen var väldigt tunnt.

Jag tror inte att barn barn har någon medfödd förmåga att skilja på begreppen "mamma" och "pappa" utan utan bygger sina preferenser helt på erfarenheter.

Sedan tror jag också att föräldrar är dåliga på att själva bedömma sådana här saker (vem bebisen blir lugnast av och liknande).

Men minibarn som ammas och tröstas av detta har lättare att tröstas av mamman i början… ganska självklart. Men jag tror också att om de är vana att vara med pappan ända från födseln utan att skrika av hunger så klart, lättare tycker att båda är lika bra, fast på olika saker. Här har pappan skött nattningarna då liten inte ville/kunde snutta sig till sömns och självklart fungerar det bättre för pappan att söva, medan jag är bättre på att mata då han vill snutta. Erfarenheter javisst!!

#1 Jag tror inte heller det är medfött utan att det är något som skapas efterhand av erfarenheter precis som du säger.

Mina yngsta pojkar har varit tuttbarn, de har velat snutta länge och ofta. De första veckorna var de lika nöjda med oss båda mellan snuttandet men sen ändrades det succesivt.

Just att de från början inte verkat bry sig om vem av oss de varit med tyder ju på att det är något som byggs upp efterhand.

Kan berätta att våran lilla kille, som hunnit bli 5 månader, trivs superbra med sin pappa nu.

Han snuttar mycket när han är med mig men när han är med sin far glömmer han bort det tolalt och de har riktigt skoj tillsammans