Jag har knappt använt barnvagn alls. Jag tycker att det är jobbigt att släpa runt vagnen och dessutom gillar Ville ändå mycket bättre att se vart vi är på väg. Det går bra att trycka ner en blöja i ena fickan och en flaska välling i andra.

Mycket intressant. Och logiskt! 

Jag har funderat mycket på detta i och med att vi på mitt jobb (förskola) har ett barn som är väldigt knuten till sin mamma. Han fyller 4 i år men verkar på många sätt vara ett år äldre. Mamma bär ofta in honom till oss, medan de andra barnen går själva. Det har fått mig att tänka att för vissa barn kanske det här ligger dem i fatet? Barn som påverkas så att de får dåligt självförtroende och inte har någon tilltro på sig själv, har noll motor att göra saker, även enkla saker som att ta upp en sked för att ta grönsaker till maten. 

Förstår ni min fundering? Jag inser att det är mycket som påverkar ett barns självkänsla och självförtroende och handlingsförmåga. Men det måste vara någon form av påverkan då flera/alla syskon kan vara likadana?

Jag förstår hur du tänker och ibland kan det nog bli väldigt fel.

Nu har inte mina barn gått på dagis, jag har varit hemma med dem upp till skolstart men jag vill ju ändå att de ska vara trygga i sig själva.

Min tanke är att självförtroendet och självkänslan växer av att man låter barnen testa sig fram och själva be om hjälp när det behövs. Hjälper man som förälder till hela tiden utan barnet bett om det visar man att barnet inte klarar saker på egen hand.

För mig handlar det inte om bärandet i sig utan om på vilket sätt man bär. Plockar man ideligen upp 3 åringen och sätter honom/henne i sjal utan att barnet själv bett om det blir det ju tokigt.

Låter man istället barnet signalera själv och ger utrymme till att utforska världen på egen hand tror jag man lägger en bra grund för ett gott självförtroende.

Nära föräldraskap handlar mycket om att lita på att barnet är kapabelt att uttrycka sina behov. Bär man sitt barn enbart för att man själv tycker det är mysigt eller av rädsla för att något ska hända barnet om det går på egna ben är man ute på djupt vatten tänker jag.

Mina barn har burits för att de inte kan gå, som spädisar och när de sedan inte orkar gå så långt. När de varit i 4 årsåldern har de gått själva, då orkar de ganska långt och jag har inte sett att de haft ett behov av att bli burna. Närhetsbehovet har vi tillfredställt på andra sätt när de kommit upp i den åldern.

Gränsen mellan att hjälpa och själpa är ibland svår att se, man vill så väl men det blir så fel.

Det är sant. Bärandet är nog inte problemet, utan att man inte låter barnet vara självständigt och utforska. 

Nu blir det väldigt detaljerade funderingar känner jag, men hur mycket utrymme tänker du att man som förälder ska ge sitt barn? Plocka upp så fort hen skriker eller kan man vänta en stund? Jag menar, även jag som vuxen tycker att saker är jobbigt och eländigt ibland men efter ett tag går det över. Såklart har jag mer resurser, men det måste ändå finnas något inom oss som gör att vi står ut och övervinner det jobbiga? Och ändå behålla vetskapen att tryggheten finns inom räckhåll?

Spädisar ska man givetvis plocka upp på en gång!! Men när de blir större och kan ta sig till föräldern själv behöver man ju inte springa till dem omedelbart varje gång. Frustration över att de inte kommer upp i ett högt träd är ju ok att känna. Då får man istället för att lyfta upp barnet bekräfta känslan och prata med dem. Vill de ha en kram kan de ju få det…

Men panik över en geting eller rädsla efter att ha ramlat från en hög sten kan vara bra att uppmärksamma omedelbart och även springa till dem… tycker jag.

Ju mer funderingar desto bättre

När mina har varit riktigt små har jag försökt ge svar på minsta signal och inte väntat på skrik. Nu har ju jag burit mycket så skriken har inte varit många.

När de sedan blivit lite större, lärt sig sitta själva, så har jag gått fram och satt mig bredvid när de gnytt eller skrikit. Småpratat lite och känt av situationen. Har tagit upp dem om de visat att det är det de vill.

Barn är ju så olika, en del tar tidigt hand om jobbiga känslor på egen hand, andra visar att de vill ha hjälp med det. En kram, bli burna en stund och senare, när de lärt sig prata, prata om sina känslor.

Mina "stora barn", 7 resp 9 år, hanterar det mesta själva men vill ofta prata om det efteråt.

Jag minns inte när de började visa att de ville vara ifred men det var nog mellan 1 och 2 års ålder någon gång. De gick och gömde sig och "surade av sig" en liten stund, precis som för att prova om de klarade det själva.

Det är klurigt det där och jag vet att många tänker att man inte ska hjälpa för mycket där heller.

Jag har i alla fall visat att jag finns och de har lärt sig ta hand om det på egen hand senare

#5
Ja, naturligtvis har du rätt i det du skriver. Eller rätt och rätt, jag håller med dig till fullo

#6
Ja det kommer nog fler funderingar, ska du se. Jag visste faktiskt inte förrän nu att begreppet Nära Förälder existerar, så det är nu och framöver som jag får sätta mig in i det. Är ju själv inte mamma ännu men längtar jättemycket!

#7 Nej det verkar vara många som inte hört talas om det. Hoppas det blir skillnad på det framöver!

Kul att du intresserar dig redan nu tycker jag

Jag har både burit och haft vagn till min dotter. Tycker det är obehagligt när folk säger "låt barnet skrika, det tröttnar snart". Har alltid försökt göra mitt bästa för att lugna gråt. Och när det inte hjälper med vare sig mat, torr blöja eller sömn, ja då är det bara att vara nära. För vem vill inte få tröst när man är ledsen eller inte mår bra? Även om inte gråten slutar så blir det oftast lite lugnare i famnen tycker jag. När dottern blev lite äldre och fick egna bra och skuttiga ben att gå på så har hon varken burits eller åkt. Om hon har visat att hon vill bli buren så har jag lyft upp henne, gosat och kramats lite och sen ställt ner henne igen och gått vidare. Verkar som att det ofta bara var just behov av lite närhet och en liten paus som saknades. Inte så mycket brist på ben eller ork. Men en stressad mamma på väg till dagis slänger upp sin dotter på ryggen och blir en galopperande häst. 😜

Tråden städad och jag vill påminna er om att hålla er till  skrivreglerna

Det är okej att ifrågasätta men tänk på att hålla god ton. Personangrepp accepteras inte.

Att vara saklig, realist och anse att den här trådstarten är .. Ja.

Det är inte personangrepp.

#12: Nej, det är först när man skriver det som det kan bli personangrepp.

Toppenartikel :) Jag bar min första mycket och kommer bära denna som är på väg också. Tycker att det är smidigt och mysigt. Använde sjal dom första månaderna sen övergick vi till ergonomisk sele.

Jag bär min dotter så ofta jag får möjlighet till det och hon sover själv i sin säng bäst. När hon sover bredvid oss i vår säng vaknar hon väldigt lätt, speciellt när vi rör oss. Så jag känner att bära henne för mycket kan jag nog inte göra, jag tror snarare hon mår bäst av det. För hon mår väldigt bra av att vara nära mig och somnat lättast på mig.