Varför måste det bli ett misslyckande att kissa på sig bara för att det är bra att kissa i pottan? Har inga barn, än, men har hund. Jag tränar med positiv förstärkning och ignorerar oönskade beteenden. Det stärker individen otroligt mycket. Det viktiga är ju att inte göra grej av det oönskade beteendet, inte sucka eller så utan lika glatt bara ta hand om det. Sedan behöver man ju inte överdriva berömmet i pottan, utan det kanske räcker med lite mer uppmärksamhet när man kissar där så det blir en trevlig upplevelse och något man strävar efter.

Det måste inte bli men tror du inte det KAN bli så? Det blir ju rätt och bra att gå på pottan men fel att kissa på sig. Om nu så små barn märker skillnaden mellan beröm/inte beröm..

Jag vet inte men det var en fundering som ploppade upp ;)

Ja visst är det trevligt att träna hund med positiv förstärkning! För både ägare och hund :)

Jag funderar på om man inte ska göra så jättestor grej av det. Man kanske inte behöver ha någon "segerdans och sång" (nu säger jag inte att du gör det, tog ett exempel bara) när barnet kissat el bajsat på pottan. För att det då blir så kravfyllt, och det lyser nog med sin fånvaro om det inte blir något i pottan. Utan jag skulle nog ta det lite mer lungt. Och bara säga; "Bra, nu är vi färdiga här inne" eller "Okej bra, nu ska vi bara torka dig och sen får vi ut och leka igen". Tror barnet vet själv att det är "rätt" att göra på pottan och inte i byxorna :)

Så man bara håller det enkelt, vet inte om det fungerar, men hade själv tänkt att köra någon sådan metod när vår lilla ska börja med pottan.

Sen om h@n kissar på sig så är det nog inte mycket man kan göra åt det…vet faktist inte vad jag skulle sagt. Skulle nog ta det med ro iallafall :)

#3 Fast alla barn vet faktiskt inte det per automatik. Men jag tror absolut att vissa förstår iaf, det märker man. Men min syster förstod inte. Hon tyckte det var obekvämt att gå på toa så hon gjorde heldre på sig. Så det är nog väldigt individuellt det där. Det beror nog väldigt på hur pass uppmärksam barnet är på omgivningen, för det är trots allt från oss runt omkring som barnen får lära sig vad som är rätt och fel och vad som är önskvärt och inte önskvärt, det är inget som dom vet när dom föds utan det läser dom av.

#2 Jo det kanske det kan bli. Men det beror nog på vad man gör av det. Att ge barnet lite mer uppmärksamhet gör nog inte att barnet känner att det andra var fel, tror inte dom analyserar så mycket. Jag tror inte det är fel att uppmärksamma att det kommer i pottan, men jag tror det är väldigt onödigt med "segerdans".

min äldsta lillasyster vart inte helt torr förrän hon vart kring 10-12 år. hon kissade på sig för att hon itne ville gå på toa, för att hon inte tyckte det var lönt osv.

men hon hade inte några problem med att gå våt längre stunder heller, utan lekte på som vanligt, först när hon vart våt så länge att det börjat fräta på huden började hon göra en ansats att vilja förändra sitt läge. Men hon skämdes när hon kissat på sig, dolde det och ignorerade det i det längsta. Gick undan för att kissa på sig och sånt. Det var först när klasskompisarna började kalla henne pissråtta som hon började förstå att det kanske var dags att ändra sit beteende. För alla varianter som mamma provat med med beröm, utan beröm, positiv förstärkning, straff, ja allt man kan komma på så vart det inget som fungerade. Utan det var först när det började bli en mobbing av det som hon ändrade sitt beteende och började sköta kisseriet ordentligt.

Däremot min yngsta syster, hon blev torr på nån vecka från blöja till trosa. För så fort hon kissade ner sig så upplevde hon ett stort obehag sökte upp mamma, de gick gemensamt in på toaletten. Tvätta av, bytte kläder och så uppmuntra mamma henne att prova o se om det kommer lite kiss på pottan/toastolen inna de gick ut igen.

Killarna har det inte vart nått problem med toaletten och potta, däremot så är det svårt med att hålla styr på snoppen, ena kör handsfree-kissning och andra håller men blir så distraherad av sina egna funderingar att det hamnar litet varstans. Men de går på toa.

För killarna har det hjälpt att få guldstjärnor när de gått på toa och inte skvätt ner hela toaområdet. och vid ett visst antal guldstjärnor så har de fått en leksak.

Jag är himla splittrad till det här med beröm generellt. Har hund och tränar alltid m positiv förstärkning (& ignorera felbeteenden), men ungen är ingen hund och jag vill inte att han skall känna att han "behöver prestera" något för att få beröm (om ni förstår vad jag menar).

Istället för att säga "BRA" i lägen där han gör saker som jag upplever som positiva brukar jag försöka reflektera mina känslor för honom "Mamma blir glad när du gör så". Samma när han gör något som kanske är mindre uppskattat "mamma får ont när du biter henne".

Nu pottar vi inte så seriöst ännu, men jag skulel kanske säga något i stil med "Åh det var skönt va?" när han kissar/bajsar i pottan. Kiss i byxan skulle jag inte göra någon affär av alls, sånt händer helt enkelt.

Kul att läsa era svar, olika reflektioner och synviklar..

#6 Jag försöker att inte berömma det barnen GÖR utan hur de ÄR, samhället är nog prestationsfyllt ändå tänker jag. Det jag tycker är svårt att veta är om alternativen är så mycket bättre..

Försöker säga "Det gör mig glad att se dig ha så roligt" istället för "Vad fint du ritar" tex. Men jag tänker att det oxå kan bli fel, får jag dem att tro att de måste ha roligt för att jag ska bli glad? Om de har tråkigt, blir jag olycklig då?

Är du med på hur jag tänker?

#7 jo jag funderar oxå på det. Så himla svårt. Gissar att det i slutenden handlar mkt om hur man är som indvid om man känner någon typ av "prestationskrav" oavsett hur man säger som förälder.

Är det inte bra att lära sig hantera prestationskrav istället för att bli skyddda från det hela sin uppväxt och sedan få ett slag i ansiktet när man tittar ut genom dörren?

Nu menar inte jag att man ska lägga massa krav på sina barn. Men dom barn som tar det som ett krav av det som diskuteras i den här tråden det är nog dom barnen som behöver jobba med sin inställning till krav.

Hur man gör det vet jag dock inte, säg gärna till när ni vet för jag är ett av dom barnen som tog ALLLT som prestationskrav, vad dom vuxna än sa.

#9 För mig handlar det om just det, att lära dem att det viktiga är hur man är som person och att man inte är sämre för att man ritar fult tex. Känner de att de är lika bra oavsett vad de presterar under uppväxten tror jag inte att de får några större problem med kraven senare i livet. Det är säkert mycket annat som påverkar med men jag tror det ger dem en bra grund.

Om jag kan påverka huruvida mina barn blir ytliga och tror att man blir lycklig av att prestera, tror att lycka finns i nya saker, snygga kläder osv så gör jag gärna det. Ett citat jag tycker är tänkvärt är det här:

People were created to be loved, things were created to be used; the reason why the world is in chaos right now is because things are being loved, and people are being used.

Oj, nu gled jag en bit från ämnet

Men samtidigt tycker jag det handlar om det, att lägga fokus på deras personliga egenskaper, deras känslor och viljor, istället för att kommentera utseende, kläder, nya saker och prestationer. Försöka få dem att se det som det viktigaste.

Nu vart det lite virrigt, har ibland svårt att få ner tankarna i text, hoppas du förstår ungefär hur jag tänker.

Ett bra exempel på hur jag önskar att barnen tänker är min nästan 8 åriga sons åsikt om att lära sig cykla. Alla hans kompisar kan men inte han själv. Han vill helt enkelt inte lära sig, tycker det är bättre att gå eller åka sparkcykel istället. Att de andra kan verkar inte bekomma honom, han själv vill ju inte så varför lära sig lixom?

Jag minns när jag var liten, jag lärde mig simma ganska sent, alla mina kompisar kunde men inte jag. Det var inte kul alls! Funderade på varför de kunde och hoppades på att lära mig, övade och övade och till slut lärde jag mig. Men var det för att JAG ville kunna simma? Såklart inte, jag mätte mig med de andra och kände mig sämre än dem…

Att tro att man måste vara och vilja som "alla andra" för att duga är inget jag vill att någon ska behöva känna. Om mitt förhållningssätt är rätt väg vet jag inte, jag kan bara hoppas på det och vänta på slutresultatet

#10 Japp, jag håller med dig. Men samtidigt tror jag att man inte får gå för långt heller. Jag tror som du att det inte är bra att lägga för mkt prestationskrav på barnen, men samtidigt tror jag inte att man får överanalysera. Jag tror inte det är bra att linda in dom i bomull samtidigt som jag tror det är bra att ha det i åtanke. Men jag tror samtidigt inte att man kan skapa den perfekta människan genom att vara en perfekt förälder. Och jag tror definitivt inte att barnen mår bättre av att vi lägger prestationskrav på oss själva för att vi försöker att göra bäst. Jag tror inte heller det är fel att barn lär sig att hantera känslor, tillsammans med oss.

#11 Jag tycker inte det är att linda in dem i bomull utan jag ser det som att vi ger dem resurser att klara av att möta världen. Självfallet upplever de hemskheter i skolan och på andra platser, motgångar får de oxå sin del av, sånt är livet. Något som är viktigt för mig är att låta dem se världen de ska leva i, det vet att allt inte är guld och gröna skogar

För mig handlar det inte om att vara "perfekt" (hur är man när man är perfekt?), inte heller att få "perfekta" barn, utan att göra så gott jag kan för att de ska må så bra som möjligt, både nu och senare i livet. Dessutom har jag länge varit intresserad av psykologi, både när det gäller människor och djur så jag finner det bara roligt att analysera och fundera.

Givetvis finns det människor som siktar för högt och bränner ut sig i sina försök att vara världens bästa förälder. Där kan det ju få motsatt effekt, hur bra mår barnen om inte föräldrarna mår bra?

Gör man det man kan, vill och orkar med så tror jag hela familjen mår som bäst

vår tös har vi alltid gett massa beröm när det kommit i pottan/toa när det sent hänt en olycka så har vi mest sagt : oj det e sådant som händer, det gör inget eller det fixar vi snabbt vi har ju tvättmaskin. Att man avdramatiserar olyckorna så de int etycker det är roligt när mamma/pappa blir arga sura pga olyckorna. Dottern blev torr vid 2,5år och har nog haft totalt 3 olyckor dagtid och 2 nattetid :)

Jag tycker ändå beröm och uppmuntran är viktigt i uppväxten. Vi behöver även detta som vuxna inte bara som barn! Jag kan tex inte se varför det skulle vara fel att berömma en teckning och säga "vad fint du ritat". Det är ju inte så att jag skulle ge den som ritat finast beröm, men inte den andra. När jag tex får beröm på jobbet så ger det inte mig några större krav utan det gör mig stolt över att det jag gjort är bra och jag får bekräftelse för det jag gör. Vad hemskt det vore att jobba och aldrig få veta att det man gör uppskattas. Den dagen det är dags för potta här kommer jag berömma. För mig är nyckeln att inte göra en stor sak av de grejer som inte går så bra, tex om barnet kissar på sig. Och visst är det bra om barnet slipper känna kravet att tex lära sig cykla eller simma men det är även saker som kan vara bra att lära sig som liten. Som ett exempel har jag en vän som inte kan simma. Hon har pga det aldrig följt med och badat på somrarna eller liknande för hon har inte känt sig trygg på stranden. Eller när klassen ska ut pa cykelresa i skolan och en enda person inte kan cykla. Jag tror att många saker är bra att uppmuntra till (absolut inte tvinga eller tjata) då det är så mycket svårare att lära sig som vuxen än som barn och kan vara något man som vuxen saknar att inte kunna..